Prinsessans Dagbok

"

I natt låg jag och tänkte på hur det var att vara nyförlöst för första gången, nybliven mamma. Flera jag känner har fått sina första barn och jag slungas bakåt i tiden, till det där allra första, skälvande, nya... Lukten av den lilla människan. Lukten, förresten, den allra allra första lukten, när bebisen kommer ut, huvudet som doftar fostervatten och fosterfett och blod... det är en ursprungsdoft så stark och berusande så den liknar ingenting. Den sitter sen kvar i näsborrarna livet ut, som ett starkt minne av något helt fantastiskt. Jag kan ta fram det doftminnet - som nu... Hela den där känslan av en ny våtvarm varelse, kärleken som slår till i mellangärdet, chocken, lyckan, lättnaden. Allt.

Och så sen. När man kommer hem. Allt sker för första gången. Man debuterar i varje steg man tar. Hela ens egen kropp och psyke är förändrat och konturerna av livet är skarpa, eller extra suddiga, eller båda saker på samma gång på ett sätt som gör att man blir väldigt exalterad och utmattad i ett. Högtidligt knäpper man upp behån, tar fram bröstet, får se om det funkar denna gång också? Och den lilla munnen som sluter sig om bröstvårtan och så suget, som är som ett knivhugg, aj, hur kan de små käkarna vara så starka och sluka ens hud med sån kraft? Det gör ont så tårarna sprutar men man är ändå helt salig över att höra hur bebisen sväljer. Min mjölk. Den gör honom stark. Han växer.

På natten. Sängen ett sjöslag. Brösten läcker och sprutar som det passar dem, som nyförlöst har man nollkoll på hur kroppen plötsligt lever sitt eget liv. Jag lägger handdukar omkring mig men allt är ändå dränkt i sötklibbig bröstmjölk och allt känns ständigt fuktigt och liksom lite stelt. Håret står på ända och man sover på helspänn, dygnet och natten hakar i varandra. Vädret förlorar betydelse, liksom måltiderna. Kläderna. Tidningarna. Livet där ute i den andra världen. Plötsligt har det gått en vecka. Och bebisens huvud luktar inte längre det nyfödda utan nu är det en aura av mjölk och puder och ångan ur fuktiga små hudveck som omger honom.

Förälskelsen är stark och tar andan ur mig. Han somnar på mitt bröst och jag behöver inte göra något annat, bara titta på ögonfransarnas lätta böjning, den fina näsan med små vita prickar på, den sköra rosa lilla munnen, så perfekt välvd. Jag håller hans hand i min och lovar honom att alltid ta hand om honom, aldrig svika. Vad som än händer."

Av: Katerina Janouch

Jag tycker det beskriver känslan så vackert!